Jag äger inte stället, det är inte mitt revir.

Jag blir så reserverad av främlingar.
Idag var jag på enter. ( http://www.stadsmissionen.se/Barnochunga/Enter/ )
Och det kom massor med nya personer idag dit eftersom de har ändrat lite på enter så att på torsdagar ska i stort sett alla i huset kunna vara där. Suck.
Hur som helst, det kom en hel del nya personer, och jag kände mig direkt så reserverad, så fientlig mot dessa människor. Varför? De har inte gjort något, de vill också vara där, som jag. Jag vill också vara där. 
Jag blir så trött av detta, jag blir så himla psykisk utmattad av detta då jag går runt och spänner mig. Känner mig sjukt reserverad. Som en lejonhane som försöker beskydda sitt revir. Bekanta ansikten är okej, men aldrig nya.

Smink löser inget, kanske lite.

Jag känner paniken, hatet och sorgen i mig. Så jag sminkar mig hårt i ett försök att dölja det.

Försök röra min själ, försök brotta ner mig.

Jag var hos min terapeut idag.
Jag var inte alls mig själv där, och det blev faktiskt någon laddat tillfälle då. Vi typ 'brottades' på ett energiskt sett. Det är jätte svårt att förklara. Så vi hoppar undan det ämnet.
 Jag börjar få lite ordning på mina läxor iaf, det känns skönt att inte ligga efter jätte mycket. 

Jag önskar att de har tillåtelse att röra mig.

Jag märker, att ju mera jag försöker bli utåtvänd, så blir jag bara mera inåtvänd. Jag vänder alla mina kompisar ryggen i ett försök att dölja mitt mående. Jag stänger människor ute, människor som älskar mig och som jag älskar stänger jag ute från mig. De får inte röra mig själ längre, de får inte se mig.

Jag är fortfarande inåtvänd..

Jag är fortfarande inåtvänd, min terapeut och jag pratade om det i vårat förra samtal att jag är för inåtvänd. Jag har blivit väldigt frustrerad över hur jag fungerar, jag vill kunna skrika när jag är arg, jag vill kunna gråta när jag är ledsen, jag vill kunna säga ifrån när det blir för mycket.. Jag vill kunna berätta mina problem för människor när jag vill det. Men nej då, istället för att skrika går jag därifrån, istället för att gråta trycker jag tillbaka det, istället för att berätta mina problem, lyssnar jag på andras problem.
Det har varit en tuff dag idag också. Det var kanske sista dagen idag som jag skulle få Rida och Se Bisse. (Han är en häst som jag brukar rida, men jag äger honom inte, han ska bli såld, typiskt för mig att fastna för något som jag inte äger.) Så sen jag åkte hem har jag haft gråten i halsen ständigt, jag tränade idag med pojkarna, jag kunde nätt och jämnt hålla mig från att gråta, sen när min kille kom och jag kramade honom så bröt det ut, men jag tryckte tillbaka det lika fort igen och tvättade mitt ansikte och förhoppningsvis märkte ingen att jag var ledsen.
Träningen var härlig, jag trivs bättre och bättre med att träna. Troligen kommer jag att köpa ett gym kort också.

Kan jag aldrig göra saker rätt?

Jag försöker fixa ordning mitt liv, hur går det? Ha.ha.ha. Jag gör ju allt som ''forskare'' säger att man ska göra, jag tränar, både Kung fu och i gymmet, jag går på psykoterapi, jag äter, (fast jag hatar mat och vill inte äta så gör jag det iaf) Jag har en underbar pojkvän.. Fästman kanske jag ska säga? Vi har ju förlovat oss! Jag har underbara vänner.
Vad är det jag gör för fel då?
Jag känner mig missförstod av alla, ingen kommer någonsin kunna förstå mig! Jag lyssnar på Andras problem, och är jävligt bra på det! Jag hjälper andra så gott jag kan, (Men jag kan inte hjälpa mig själv, ironiskt.)

Ny blogg, och första upptadering!

Min blogg, mina regler. Nu har var det avklarat! Kanske kommer ett inlägg imorgon vi får se. Har haft en väldigt dålig dag idag och jag måste försöka sova..