Se mig.. eller?

En av de svåraste sakerna man kan göra, är att göra sig förstod i skolan. Jag är så trött över att försöka göra mig förstod och jag är så trött på att jag bråkar med lärarna i skolan.
Men varför bråkar jag då? Jo, för att jag kan verkligen inte kontrollera mig, speciellt när jag känner att de inte tar mig på allvar, jag går runt och plågar mig själv. Det känns som om skolan på något sett hindrar mig att må bra, jag får inte ut det jag vill, och de tar mig inte på allvar. Inte ens de lärare jag har haft nu i tre år ser inte förändringen.

Ingen direkt titel

Magkatarren är fett jobbigt, konstiga fingrar på min hals och mage, början på ångest. Bra natt? Knappast..

Onödigt försök att åka till skolan.

Det var onödigt för mig att åka till skolan idag.. När jag väl kom till skolan så letade jag efter min lärare utan framgång, sen kände jag gråten i halsen och gick in till vilorummet, låste om mig, och bara grät ut, jag ska erkänna att det var skönt. Sen ringde en klasskompis till mig och undrade vart jag var, så jag gick ut till henne, så vi åt lunch, sen åkte jag hem..

Måste man alltid vara stark?

Luften är tung, har svårt att andas, får lite ångest där och där.. Ibland är det tyst, ibland inte. Känner mig som ett rutinerat spöke. 
Jag ligger efter med läxor, tack vare mitt mående, jag bråkar med lärare, tack vare mitt mående.  
Hur länge ska man vara stark? Hur länge måste man orka gå upp ständigt? Hur länge måste man kämpa?
Måste man alltid vara stark?

Everybody's talking but no one says a WORD.

Tro inte för mycket

När man tror att solen har börjat lysa, så börjar det att regna igen.

Att dölja sitt inre är inte lätt.

Dagarna går ihop med varandra, jag minns inte vilken dag som var vilken, jag minns inte heller vilken dag jag har gjort saker på. Skolan blir mera suddig, och jag har flera läxor än vad jag hinner göra. Ligger efter. 
Jag köper choklad, för att sedan slänga den. Jag gör en läxa per dag, när jag egentligen skulle behöva göra tre. Jag går och lägger mig mitt i natten, när jag egentligen skulle behöva lägga mig nio, tio. Jag sminkar mig, i tron på att jag kan dölja. Fondation, ögonbrynspenna, svart eyeliner, mascara, rouge. Hur mycket jag än lägger på, mår jag fortfarande lika dåligt. Men jag kanske kan dölja det, lite iaf.  
 

Varför ger jag livet så många chanser?

Jag fortsätter att kämpa för att bli lycklig, men ändå har en liten bit av mig gett upp att bli det för länge sedan. Jag bara tvivlar starkare och starkare på terapin. Men ändå fortsätter jag att gå dit.